Bernie B

När jag var liten, hörde jag att röda frukter, såsom tomat och vattenmelon var motverkande för just hjärntumör! Så jag började äta tomater, fastän jag hatade det. Kanske det hjälpte. Kanske det höll den ovanligt långsam.

 

Men gårdagen.. Mådde bättre. Hjälpte Lisa att byta infart på mig. Var väldigt inne det hela. Nästan att jag drog ut den gamla själv! 

 

Lisa ville inte det...

 

Faktis att jag även ville ta  in den nya själv också! Har gjort det på hundar och hästar, så jag visste ju hur man gjorde!

 

Det ville inte Lisa heller.. Men försökte ta över kommandot, när Lisa ville köra vaxnings versionen att dra bort infarts-plåstret, och berättade hur vi skulle göra istället.

 

Lisa körde på vaxningsmetoden iallafall... den långsammare versioenen...

 

Men efter ett tag blev jag lagom snurrig (var ju väldigt aktiv i Lisas arbete! Sedan tecknade jag 2 bilder efter varandra. Kanske är dumt att anstränga höger sidan om den nu har en tumör, men men, är man ägghjärna så är man) Men jag blev yr och hela världen gick åt höger, och låg helst med huvudet i kudden, så sköterskorna måste ha trott att jag ville ha ihjäl mig själv. Allra helst hade jag velat lega med huvudet neråt, med kudden, i ett utav hörnen i rummet, men då hade nog sköterskorna direkt tagit tillbaka mig till uppsikts avdelningen, och dit vill jag inte igen! Trivs bra på min svit! ;)

 

Blev iallafall bättre efter att ha attack-vilat innan mor, far och Kotte kom på besök. Gick ner till cafeterian på sjukhuset. Mamma var väldigt nära att tvinga mig att åka rullstol ner, men kom med motargumentet att friskvård i form utav att använda benen kan vara bra att göra, efter att ha legat ner i 3 dygn med feber.
Men mamma tog med sig rullstolen iallafall, bra att ha Om jag skulle bli yr eller liknande igen.

 

Inte för jag tror att sjukhusen direkt saknar rullstolar i övriga avdelningar..

 

Efter fikat gick vi upp igen, och moster kom med argumentet att hon aldrig hade skjutsat mig med rullstol någon gång. Så det blev rullstol, utan fotstöd. För de tog de bort när vi gick..

Så EggBrain satte ner sina fötter på golvet så att häl-senorna fick bli nya stöttepelare åt rullstolen! Kan säga att hela avdelningen kunde inte missa att jag fick mina häl-senor avkörda! Bara nöjen.

 

Sedan kom farmor, och vi pratade rätt länge. Det var trevligt inslag.

 

Efter henne kom Mipp och Mupp. Även kallad Ajja och Blond-Robin. De höll, tillsammans med mig, halva avdelningen vakna.
När de hade gått sa jag till sköterskan att jag inte ville ha några fler.

 

Då kom mormor och morfar! Varför vila nu, när man kan vila i graven! (militär ordspråket syftar jag på)

Men det var trevligt.

 

Sedan fick jag en lugn stund.

 

Tills kroppen tyckte att vi minsann skulle börja på en LÅÅÅNG löptur, nu när det ändå började bli mörkt ute! Jag har av en underlig anledning lärt min kropp, att när det är mörkt ute, så ska vi ut och springa. Så varje höst, när mörkret kommer igen, blir jag extra taggad att springa, och brukar lyssna på kroppen och ta mig en LÅÅNG lugn löptur, eller en kort intensiv. Funkar inte riktigt när man ligger inlagd för tumör och har antibiotika pga någon infektion. Då skulle nog doktorn personligen komma med kägglan...

 

Men efter mycket om och men, lurade jag både kroppp och hjärna att det var dags att sova, efter att jag hade skrivit en hjälpande lapp till den nya nattsköterskan att inte vara snäll mot mig och låta mig sova när hon skulle ge mig penicilen kl 5 på morgonen, pga risken att jag kan slita bort saker (inte infarterna) när jag vaknar, i en helt dum reflex... Eller att man tror att det är eldöverfall, eller att man har utryckning och försöker orientera vart man har vapen och utrustning utan större framgång när man inte är i fält längre.

 

Vissa saker håller minnet kvar bättre än annat. Hade dock inte klagat om det hade varit något mindre MULTI-stress artad version..

//Rebecka EggBrain