Bernie B

En liten blogg om mig, mina djur och mitt lilla liv

Saker bara en Bernie kan!

Kategori: Akademiska sjukhuset, Behandlingen, Hjärnhelvetet, Sjukhus

Gjorde MR igen, för att se hur tumören drabbar mitt rörelse--/ och talcentrum, eller om den har växt något. Så då var det olika tecken för vad man skulle göra, om man skulle röra vänster hand eller höger fot, eller komma på ord på ex E.

 

Hur jag kom till MR'en var väldigt charmerande.. En stor truck kom och hämtade mig... Så där satt jag, något förnedrad och åkte hela 60 m sammanlagt för att komma till MR'en... 

 

Kan ju säga att madame Bernie verkligen gick in för uppgiften att vifta på tårna eller spela piano med fingrarna, som om det var pris på spel... 

Skulle inte bli förvånad om det tar ett dygn för Neurolog folket att först tolka bilderna, och sedan ytterligare 5 timmar att inse att hela huvudet är aktiv under alla rörelser och ordfinnanden..

 

Slappna av kunde inte jag heller, då den här MR-maskinen lät annorlunda än Örebros, så när jag inte var fokuserad på min uppgift, fnissade jag hela tiden, för att inte fnissa, tänkte jag, att jag skulle tänka på något allvarligt. Det brukar hjälpa med utskällningarna i lumpen, men denna gång tänkte jag bara på när stf Komp chef hade kompani utskällning och R3 gruppen som jag var "veckobarn" i, var en av de som gjorde lite bus med att klä ett helt logement i toapapper, och vi kunde inte sluta fnissa, skrattade gjorde vi också. Den gruppen var verkligen sämst på att hålla minen... Kom fram till att det var en typiskt dåligt allvarligt minne...

 

När jag alltväl kunde slappna av mellan testerna, höll jag på att somna istället.

 

Sedan gjorde kontrastvätskan att jag nös, precis innan en bildtagning. Mina googles (som jag såg en bildskärm i) dunkades rakt in i "korgen" runt huvudet så att glasögonen istället trycktes in i ögonen, kilklossarna som håller huvudet på plats lossnade och låg huller om buller. MR-sjuksköterskan undrade vad som hade hänt med mig, när jag togs ur maskinen, med mina googles intryckta i ögonen, buren något flyttad och kilklossar liggandes lite vart som runt huvudet. Sa det vanliga, varför vara som alla andra när man kan vara sig själv.

 

Den där biverkningsfria kontrasten, det funkar tyvärr inte så med en Bernie.

 

Efter det ville de ringa den trucken för tre pers att hämta mig och skjutsa mig de hela 60 metrarna! Meen, jag lovade sköterskan att jag kunde klara av de 60 m gående..

 

// Rebecka Eggbrain

Kommentera inlägget här: