Bernie B

Kan inte säga att jag inte har ett enormt kontrollbehov!

Men lite bilder, och text igen!

Kanske att jag igen har överanalyserat allt igen, men jag hatade kameran, då den inte stämde med spegeln enligt mig. Sedan att det har blivit värre med åren.

Såg på läkarens dator när jag röntgade mina lungor och gjorde MR på magen, pga att jag fick tungt att andas, som om ett spännband tröck, 2005-08-XX, men det fanns inget fel på mina lungor. Sedan månaden efter fick jag problem med magen, men samma där. Det fanns inga fel min mage, de gjorde en massa olika, jobbiga och grundliga tester...

 

Problemen försvann aldrig (förutom efter operationen) men jag ville inte åka in till sjukhuset igen för att höra att jag var fullt frisk, bara kanske stressad. Jag läste på om stress och hur många stress faktorer jag tog bort/ordnade, försvann aldrig spännbandet över bröstet och magen var aldrig som i böckerna. Därimot lärde jag mig att leva med det. Att det var tungt att andas hindrade inte mig från att röra mig och magen skötte sig iallafall, så då fanns det ingen anledning till att söka hjälp för det. 

_________________________________________________________________

 

Märkte i Lumpen hur svårt jag hade för att gå i formation, då jag hela tiden ville gå åt vänster. Marscherna var olidliga, dels för att det var tungt, jobbigt och sedan att jag fick hålla ögonen på referenspunkter för att inte gå in i kamraten som var till vänster om en, eller ut vingla ut ur ledet. Det var jag duktig på, att skapa nya led och gå in i folk. Trodde vissa dagar att jag skulle svimma i marshen, då det var så mycket att hålla reda på, tröstade mig att jag var på rätt ställe för att svimma i marschen, och att så länge man inte dog var det inte så farligt. 

 

Hatade högvakten i lumpen, då man måste gå i formatiom och ha takten. Takten var inga problem, med det mesta min koncentration gick åt var att hålla min plats i formationen, att inte vingla. Undrade många gånger om fler hade det problemet.. Svor att jag aldrig skulle gå högvakt igen.

 

Stod jag givakt, vinglade det alltid så jag fick balansera, så att svimma var i stort sett omöjligt för mig, då jag arbetade hårt under all givakt från att inte vingla åt vänster. (Fick bekräftelse på nationaldagen 2012 att om jag någon gång skulle svimma, skulle det vara åt vänster. På nationaldagen föll jag raklång rakt åt vänster. Hann knappt känna att det kom, dock så kunde jag dra i min kollegas M87'a innan allt var borta. Den dagen hade jag drukit mest, ätit nötter, och hade på mig "minst" kläder, då det var varmt och jag ville inte svimma. Fast jag frös om ryggen som var i skuggan).

Lamporna i vår korridor i lumpen blinkade ibland och jag minns en gång under REMI'n (juni 2011) som de blinkade precis när jag gick i mitten utav korridoren, där det är som mörkast och hjärnan fick blackout i en millisekund, jag fick stanna upp, då jag "tappade" vad jag gjorde, men då korridoren var full med perssisk marknad gick jag vidare till mitt logement och vilade. Funderade på om det verkligen var normalt, men då jag inte föll ihop och kännde mig pigg i övrigt, var det inget att hänga i granen för.

_______________________________________________________________

 

Något måste hata mig, för att det blev högvakt igen, med jobbet.. Fick önska vad jag ville göra. Svaret blev nattpost, då det är mindre cermoni då och man behöver inte gå i en bra formation, att det betydde att man vände på dygnet gjorde mig inget!

 

På Högvakten med jobbet i sommras var det extremt svårt att hålla mig på i ledet och jag fick vätska upp hela tiden, min vattenflaska och resorb var mina bästa vänner. Paraderna när solen stod som högst hatade jag från djupet av mitt hjärta. Vinglade hela tiden, huvudet "kopplades" bort regelbundet och att svimma så som på nationaldagen var min största skräck, tryggheten var att vi hade eskort utav polis. För att hur mycket jag än sov fick jag ingen extra energi. Att vara vaken i 36 timmar, som jag var en gång och vara helt hyper i huvudet, gjorde inte så mycket tills efter en parad som något (kroppen) sa "Nu sover vi!", då sov jag i 12 timmar. När jag vaknade var jag likadan som vanligt, hyper och samtidigt extremt trött, men utvilad.

 

2007-07-25
Har bra hållning, ngt ihopsjunken, vilket borde tyda på ren lathet.