Man kan alltid undra hur mitt liv alltid knyts samman?..

Som rubriken tyder, så har jag ingen aning hur mitt liv faktiskt går runt. Det är som att min skyddsängel jobbar övertid på sin övertid och lägger sig i saker som den inte behöver tänka på ens.
Har av gammal vana 100 bollar i luften samtidigt och självklart ramlar jag på rumpan jämnt. För att inte ens jag är en supermänniska. Även om jag är fast besluten att den mänskliga naturens lagar inte gäller mig. Har haft en dålig vana att lägga pengar på skit, som alla människor gör, när man inte har ett mål i livet. Vilket jag skjuter upp regelbundet på grund av min lilla hjärna och dennes dåliga förmåga att föröka på sig själv...
 
Antagligen så försöker hjärnan ersätta dåliga beslut i livet med extra hjärnceller. Jag vill inte klaga, men läkare vill inte friskförklara mig med min hjärnas beteende. Det hjälper inte heller när man säger att det är lugnt och den märks inte av, då jag inte gör det. Sedan om det är en ovetande aktiv förnekelse som en del av hjärnan kör för att försöka hålla den hemlig för alla...

Min största fråga är alltid om det är av uttråkning som jag "känner" mig dålig ibland. Jag vet nog fortfarande inte om jag mår som jag mår för att det är normalt att må eller om jag har läs symtomen och vet vad som är dåligt.
 
För när jag var en frisk tonåring så var jag alltid igång med hästen, hunden, hemläxor, datorn eller måla. När jag var hos mina morföräldrar inför prov eller stora inlämningsarbeten, så hade jag ingen häst eller hund att sköta, så då sov jag som en gris vid 17.00, för att sedan vakna och göra skolarbete eller måla/internet eller umgås med mormor och morfar. Då var det för att jag slappnade av, för att jag inte hade något att göra. Sedan hade jag militär tjänstgöring aka Lumpen, där man ökar för att löka och lökar för att öka senare. Där lärde man sig ytterligare att koppla av när inget fanns att göra. Man passade på med andra ord.

Sedan hittades det en tumör och jag blev hjärntrött. Det kan jag inte skyffla under mattan att jag var trött av det och av behandlingarna, för det blir man. Man vet att när botten är nådd, så är det finito tills man har ätit och vilat. Sedan kan man göra något igen. Man kanske inte mår så bra, men det gör ingen överarbetat människa. Men man kan välja att försöka balansera sig fram.

Jag har dock inte någon anledning att försöka balansera livet, förutom när jag arbetstränar.
Undrar ibland om det finns ett passande jobb för en sådan som mig...

Rebecca B

En tid sedan sist.

Rätt mycket har hänt sedan jag sist skrev här i bloggen. Bla så har jag börjat arbetsträna på Bodens Ridklubb och mockar boxar än så länge, då min söta lilla hjärna inte uppskattar förändring. Men att mocka boxar har jag i min ryggmärg, så det går finemang. Tills någon nämner att jag mockar fel. Då börjar jag att ransaka mig själv om hur jag kan mocka bättre. Hatar tydligen att göra fel så pass mycket uppenbart.
 
Annars så går jag mina dagliga promenader med Virus och undrar varje gång varför jag går så mycket med honom, förutom svaret är att han är en Cane Corso och vill ha sina turer, även om han inte går under om jag bara skulle gå. Men då motionen är min bästa medicin, så håller jag mig till den.
Men snart går vi in i en stressig december och för att vara lite negativ, så gillar jag inte december särlskilt mycket. På tok för mycket stress för min smak och förväntningar att allt ska vara så materiellt... 
 
Jag gillar när det är lugnt och alla mår bra. Ingen hets eller stress över rätt julbelysning, juldekorationer eller bästaste nyårsfesten.
 
///BernieB