Som en gummiboll studsar jag fram och tillbaks 😃

Med en stor skopa sarkasm skriver jag detta. "Mina" läkare är jättebra samt professionella och jag uppskattar de så otroligt mycket. Men nu till problemet:

Jag misstänker att jag har allergi. Läste att det också kan göra en otroligt trött=mig. Hjärntumör kan också göra en otroligt trött. Men jag tycker att Klaus och jag har kommit så långt att vi kan leva med varandra.
Saken är den att jag tog allergimedicin, för att prova mot min rinnsnuva och nästäppa 24 timmar om dygnet. Körde den i 14 dagar. Jag hade energi och fria luftvägar i 14 dagar. Jag mådde med andra ord super!
Sedan tog medicinen slut och jag köpte inget nytt. Första dagen kom lite rinnsnuva. Andra dagen försvann de fria luftvägarna. Tredje dagen kom klubban och klubbade ut all energi.
Min slutsats är att jag nog är allergisk mot flera roliga saker.

Men nu har vi problemet. Allmänläkare skyggar när jag berättar att jag har en hjärntumör men att det är kuriosa jämnfört med mitt andra problem. Neurologen tycker att jag ska ta mina andra problem till andra specialiserade läkare och remitterar mig dit. 
Men jag bor i Boden och "min" neurologavdelning finns i Örebro. Det är lite omständigt och fel arbete att remittera mig till en allmänläkare för att få rätt allergimedicin.

Men men, ska väll ro detta i land med.
Mvh Rebecca B
Vanliga dagar | | En kommentar |

The silent treatment och telepati

Det är två saker jag hatar.
Tystnad och när folk tror att man ska veta vad de vill att man ska göra. Övergav nog de energikrävande frågorna för länge sedan och arbetet att förstå sig på människor eller att svansa efter någon för att passa in. Sätter mig hellre med en jordnära och pratar om allt och inget eller bara sitter tysta tills man har en fråga eller ämne att ta upp. Att bara sitta tysta ska inte blandas ihop med "The Silent Treatment". Det är en låg sak att göra istället för att berätta vad som trycker eller vad man egentligen vill. 

Jag kör den dock rätt mycket själv, då jag inte vill vara i min situation över huvudtaget. Så då har jag oftast inget att prata om istället. Det komiska är att de som känner mig bäst har jag minst att säga något till, om det inte är något viktigt som måste berättas.
Hade planer och ideer att kunna prata om, men i och med att operationen är ett faktum, bara väntar på en tid, så blir jag mer och mer disträ. Var precis likadan sist jag väntade på en operation. Bryr mig inte om små saker över huvudtaget.
 
Men jag gillar ändå inte att folk tror att jag vet vad de tänker eller tycker att det är självklart saker som jag inte har en aning om. Det kanske är irriterande att jag vill ha tydlighet i min vardag, speciellt där jag inte är den styrande delen. Jag hatar dessutom när information går förbi en, över huvudet och andra tror att man på ett magiskt sätt fått informationen.
Då blir jag alltid "Nä, ditt lilla mongo. Jag skolkade hela "läsa tankar"-kursen i gymnasiet. Så jag fick aldrig medelandet från din hjärna."
Men man lär sig medan man lever. Så jag kommer tamefan bli bäst på att hantera telepati och "The Silent Treatment"!
 
Over and out // Rebecca
Vanliga dagar | | Kommentera |

Vad gör man när man vet vad man vill, men man har en sak i vägen.

 
Som sagt så vet jag vad jag vill. Har haft flera backup plans, men varenda gång jag är påväg framåt, så kommer livet och biter mig i baken. När jag allt väl fått iordning på mitt skit, så fick jag veta att jag hade hjärntumör och det ställde till med rätt mycket. Tills jag träffade min sambo, fick bättre support på att våga sig på motgångarna igen och när mitt tal som varit en stor brist under 5 år börjat repat sig efter mycket pusch och träning, samt att jag klarar av 75% jobb ifrån 0% jobb och stress, så fick jag veta att min hjärntumör varit aktiv igen och att jag ska operas igen. Vilket suger. Intte själva behandlingen. Jag kommer få ligga på en säng dagarna i ända, titta på så mycket dator/tv som jag vill och när operationen görs, så får jag nog sova. 
 
Men jag kommer få samma besvär igen antagligen och männikors oro över det hela tynger ner mig, då jag inte har någon som helst makt i detta. Förutom att vägra vård. Men då kan man fundera vem som är dum här.
 
Men det är inte problemet, utan tiden är mitt problem samt mina "höga” mål. Jag har inte tid att vara sjuk. Än mindre med en hjärntumör och dess bagage. Jag vill göra det jag vill, vad det nu må vara. 
Jag vet att jag trivs mycket bra med hästar och allt slit och urvridna muskler som kommer med i paketet. 
Men jag jobbade på bättre innan jag fick veta att det bara var en tidsfråga innan det var dags för operation igen...
 
Mitt liv suger ibland, måste jag medge. Men bara på typ 1% utav mitt liv. Resten är rätt mycket toppen.
Hjärnhelvetet, Vanliga dagar | | Kommentera |
Upp