Denna stad med den galna vägen..

 

 
Jag har hunnit få ett grepp om saker och ting här uppe nu. Tex så är alla självmordsbenägna på väg 97. 

Åk helst inte väg 97.

De är galna där.

Bla så körs det om med möte. De tvingar bara ut varandra på väggrenen, som mycket oftast används som ett extra körfil.


Boden har också högerregel, huvudleder och vägliknande utfarter väl blandat, utan någon större ansträngning att sätta upp skyltar. Så vid de flesta korsningar utan rödljus, så får man ha gissningslekar och så är det vilda spekulationen med ens medtrafikanter om hur vi ska lösa situationen. Men oftast så är Bodensarna vana vid oerfarna utbölingar, så de är rätt lugna.

Dagen till ära så skaffade kroppen mig migrän, då den så kallade hjärntröttheten har slutat verka på mig. Så drog den igång en ordentlig huvudvärk som alvedon inte kan lindra.
Visserligen så började den igår kväll efter en ovanligt aktiv dag i min mening. Men den höll även i sig över natten, där jag visserligen sov som en stock för en gång skull, men när jag vaknade så var huvudvärken åter där för att hälsa mig välkommen att ingen motion i världen skulle lindra det.

 

Till frukost åt jag dessutom ost och andra mejeriprodukter samt svart kaffe till det. Inte det smartaste draget om man vill slipps migrän. Men jag är inte känd för att vara klok.

 

Men det värsta på det här är nog att jag inte direkt har ett pannben stark nog mot smärtan i huvudet för att städa idag… Och det behövs städas. Min mor kommer ikväll bla från Örebro och huset har lite dammråttor var stans här och för att inte glömma Virus (hunden) leriga tassavtryck som syns i rätt ljus...

 

Tjejfikat på USÖ

 
Då var ett mycket trevligt tjejfikat avklarad!
 
Det är alltid intressant att gå på de, även om jag bara varit med på två än så länge. Jag känner igen mig i så många. Vissa mer än andra.
 
Men det speciellt två som jag verkligen kan känna igen mig i. 
Den första vet inget annat än att vara trött efter en tumör och har betraktas som frisk, trots egentliga besvär. Både hon och jag vet att det går alldeles utmärkt att vara som normalt. Att man kanske går in i väggen regelbundet tillhör normen och man orkar inte med samma sak som alla andra.
Men i slutänden så går det. Fast man betalar med sitt välmående.
 
Den andra tjejen kör på i sin takt och hittar lösningar på sina problem istället för att ge upp. Lite så har jag kört under hela min sjukdomstid. Även innan tumören hittades så körde jag på i mitt tempo och även om jag kanske inte hade samma ork som de andra, så hittade jag lösningar och tränade på mina svagheter.
 
Efter mina behandlingar så fick jag lägga om mitt tillvägagångssätt och fokusera på vad jag faktiskt kunde göra och lägga upp delmål för de saker jag ville lära mig göra igen. 
För hela mitt livs färdigheter glömde min hjärna bort hur man utförde efter min operation.
Att gå, umgås med människor eller hur man ritade fanns inte naturligt i min hjärna. 
Det var som om att jag hade fått en ny kropp med nya signaler.
 
Men då jag inte hade något vettigare att göra, så utmanade jag mig själv i allt. Från att träna bort mitt stela beteende till att lära mig att planera efter den nya extrema tröttheten.
Men det som facinerade mig mest var nog att inget kändes naturligt och att jag var som i en dimma under en 4 månaders lång period.
 
//Bernieb 

Länge sedan sist igen...

... Men min mobil rymde ur min ficka och gjorde magplask på den mycket hårda grusvägen som hade packas duktigt av både regn, torka och diverse fordon som flitigt använda vägen för att kunna ta sig från punk A till B.
 
Men nu hoppas jag att jag ska bli lite duktigare på att uppdatera i bloggen igen.
 
 
Le moi när jag rider.
Obs. Det är mycket fel att leka med mobilen under ridturer! 
 
Men på grund av en viss tumör i hjärnan så har individen på bilden en övertro angående sin odödlighet och leker Hej vilt med sin mobil.
 
 
Mina tanter
F.v. Rain och Sessan.
 
Vi tog en liten tur upp i gatan innan min taxi kommer och tar mig till USÖ, för att ha fika med andra tjejer och unga kvinnor med förvärvad hjärnskada. 
 
Ridturen var en lugn en och tanterna var föga imponerade över turen. Förutom en vattenpöl som uppenbart dök upp från ingenstans och Rain flög upp i luften för att unika vattenpölen lömska attack mot henne.
Sedan såg vi också ensilage plast som en bonde inte tagit undan efter sig och där skulle Sessan primtal stanna för. Så jag som höll i hennes grimskaft höll på att flyga ur sadeln baklänges, men som tur var så saktade Rain in och Sessan gick framåt innan det hann gå så långt att jag föll av.
Dumt nog så har, man som van ryttare, ett fast grepp om tyglar eller grimskaft i ryggraden. Så man släpper inte saker som man håller i. 
 
Väl hemma så möttes man av en liten Brynolf som varit under trappan hela tiden och väntat på att man skulle komma hem igen.
 
 
/// Bernieb