Vad gör man när man vet vad man vill, men man har en sak i vägen.

 
Som sagt så vet jag vad jag vill. Har haft flera backup plans, men varenda gång jag är påväg framåt, så kommer livet och biter mig i baken. När jag allt väl fått iordning på mitt skit, så fick jag veta att jag hade hjärntumör och det ställde till med rätt mycket. Tills jag träffade min sambo, fick bättre support på att våga sig på motgångarna igen och när mitt tal som varit en stor brist under 5 år börjat repat sig efter mycket pusch och träning, samt att jag klarar av 75% jobb ifrån 0% jobb och stress, så fick jag veta att min hjärntumör varit aktiv igen och att jag ska operas igen. Vilket suger. Intte själva behandlingen. Jag kommer få ligga på en säng dagarna i ända, titta på så mycket dator/tv som jag vill och när operationen görs, så får jag nog sova. 
 
Men jag kommer få samma besvär igen antagligen och männikors oro över det hela tynger ner mig, då jag inte har någon som helst makt i detta. Förutom att vägra vård. Men då kan man fundera vem som är dum här.
 
Men det är inte problemet, utan tiden är mitt problem samt mina "höga” mål. Jag har inte tid att vara sjuk. Än mindre med en hjärntumör och dess bagage. Jag vill göra det jag vill, vad det nu må vara. 
Jag vet att jag trivs mycket bra med hästar och allt slit och urvridna muskler som kommer med i paketet. 
Men jag jobbade på bättre innan jag fick veta att det bara var en tidsfråga innan det var dags för operation igen...
 
Mitt liv suger ibland, måste jag medge. Men bara på typ 1% utav mitt liv. Resten är rätt mycket toppen.
Hjärnhelvetet, Vanliga dagar | | Kommentera |

Denna stad med den galna vägen..

 

 
Jag har hunnit få ett grepp om saker och ting här uppe nu. Tex så är alla självmordsbenägna på väg 97. 

Åk helst inte väg 97.

De är galna där.

Bla så körs det om med möte. De tvingar bara ut varandra på väggrenen, som mycket oftast används som ett extra körfil.


Boden har också högerregel, huvudleder och vägliknande utfarter väl blandat, utan någon större ansträngning att sätta upp skyltar. Så vid de flesta korsningar utan rödljus, så får man ha gissningslekar och så är det vilda spekulationen med ens medtrafikanter om hur vi ska lösa situationen. Men oftast så är Bodensarna vana vid oerfarna utbölingar, så de är rätt lugna.

Dagen till ära så skaffade kroppen mig migrän, då den så kallade hjärntröttheten har slutat verka på mig. Så drog den igång en ordentlig huvudvärk som alvedon inte kan lindra.
Visserligen så började den igår kväll efter en ovanligt aktiv dag i min mening. Men den höll även i sig över natten, där jag visserligen sov som en stock för en gång skull, men när jag vaknade så var huvudvärken åter där för att hälsa mig välkommen att ingen motion i världen skulle lindra det.

 

Till frukost åt jag dessutom ost och andra mejeriprodukter samt svart kaffe till det. Inte det smartaste draget om man vill slipps migrän. Men jag är inte känd för att vara klok.

 

Men det värsta på det här är nog att jag inte direkt har ett pannben stark nog mot smärtan i huvudet för att städa idag… Och det behövs städas. Min mor kommer ikväll bla från Örebro och huset har lite dammråttor var stans här och för att inte glömma Virus (hunden) leriga tassavtryck som syns i rätt ljus...

 
Hjärnhelvetet, Vanliga dagar | | Kommentera |

Tjejfikat på USÖ

 
Då var ett mycket trevligt tjejfikat avklarad!
 
Det är alltid intressant att gå på de, även om jag bara varit med på två än så länge. Jag känner igen mig i så många. Vissa mer än andra.
 
Men det speciellt två som jag verkligen kan känna igen mig i. 
Den första vet inget annat än att vara trött efter en tumör och har betraktas som frisk, trots egentliga besvär. Både hon och jag vet att det går alldeles utmärkt att vara som normalt. Att man kanske går in i väggen regelbundet tillhör normen och man orkar inte med samma sak som alla andra.
Men i slutänden så går det. Fast man betalar med sitt välmående.
 
Den andra tjejen kör på i sin takt och hittar lösningar på sina problem istället för att ge upp. Lite så har jag kört under hela min sjukdomstid. Även innan tumören hittades så körde jag på i mitt tempo och även om jag kanske inte hade samma ork som de andra, så hittade jag lösningar och tränade på mina svagheter.
 
Efter mina behandlingar så fick jag lägga om mitt tillvägagångssätt och fokusera på vad jag faktiskt kunde göra och lägga upp delmål för de saker jag ville lära mig göra igen. 
För hela mitt livs färdigheter glömde min hjärna bort hur man utförde efter min operation.
Att gå, umgås med människor eller hur man ritade fanns inte naturligt i min hjärna. 
Det var som om att jag hade fått en ny kropp med nya signaler.
 
Men då jag inte hade något vettigare att göra, så utmanade jag mig själv i allt. Från att träna bort mitt stela beteende till att lära mig att planera efter den nya extrema tröttheten.
Men det som facinerade mig mest var nog att inget kändes naturligt och att jag var som i en dimma under en 4 månaders lång period.
 
//Bernieb 
Hjärnhelvetet, Vanliga dagar | | Kommentera |
Upp