Tjejfikat på USÖ

 
Då var ett mycket trevligt tjejfikat avklarad!
 
Det är alltid intressant att gå på de, även om jag bara varit med på två än så länge. Jag känner igen mig i så många. Vissa mer än andra.
 
Men det speciellt två som jag verkligen kan känna igen mig i. 
Den första vet inget annat än att vara trött efter en tumör och har betraktas som frisk, trots egentliga besvär. Både hon och jag vet att det går alldeles utmärkt att vara som normalt. Att man kanske går in i väggen regelbundet tillhör normen och man orkar inte med samma sak som alla andra.
Men i slutänden så går det. Fast man betalar med sitt välmående.
 
Den andra tjejen kör på i sin takt och hittar lösningar på sina problem istället för att ge upp. Lite så har jag kört under hela min sjukdomstid. Även innan tumören hittades så körde jag på i mitt tempo och även om jag kanske inte hade samma ork som de andra, så hittade jag lösningar och tränade på mina svagheter.
 
Efter mina behandlingar så fick jag lägga om mitt tillvägagångssätt och fokusera på vad jag faktiskt kunde göra och lägga upp delmål för de saker jag ville lära mig göra igen. 
För hela mitt livs färdigheter glömde min hjärna bort hur man utförde efter min operation.
Att gå, umgås med människor eller hur man ritade fanns inte naturligt i min hjärna. 
Det var som om att jag hade fått en ny kropp med nya signaler.
 
Men då jag inte hade något vettigare att göra, så utmanade jag mig själv i allt. Från att träna bort mitt stela beteende till att lära mig att planera efter den nya extrema tröttheten.
Men det som facinerade mig mest var nog att inget kändes naturligt och att jag var som i en dimma under en 4 månaders lång period.
 
//Bernieb 

Kommentera här: