Hur man överlever Sävast Ski teams motionsspår.

Först ska du ta dig dit. Peo, jag och Virus valde att gå dit. Det är ca 2 km att gå dit från vår lägenhet. Tanken att gå våra 10 km blev det och vi styrde stegen mot 9 km spåret. 

Det varken jag eller Peo visste, var att Sävast Ski Team är brutala människor, som har ett hemskt spår.

Då gick vi bara. Folk joggar, springer och åker längdskidor på det spåret. Alla vi tre dog ett par gånger längst spårets gång. Det är branta uppförsbackar, minst lika branta utförsbackar. Även om utsikten är vacker när man allt väl är uppe på någon topp, så styrs spåret ner igen, enbart för att gå upp igen. Det där med att ha backträning är onödigt tycker Sävast Ski Team. Här har vi det under den vanliga turen. Why not? Är man allt väl igång och ska konditionsträna, så är en rejäl backträning bra för hälsan.
Efter ett stall så var backen så brant att det knappt gick att gå upp för. Jag hoppas inte att de åker skidor uppför den backen. Inte utför heller för den delen. Den gick i sicksack för att det var så brant ville jag inbilla mig, men det hjälpte inte oss satar från att dö och tappa farten till en döende Zombies takt.

 
 

Sluttningarna längst spåren är en mardröm att råka ramla ut för den delen också. Det var nog ca 45 graders lutning. Där åker de längdskidor.
Kunde bara tänka mig ett scenario och det var att om till exempel jag skulle åka längdskidor där, NU säger vi att jag lyckades ta mig till den delen av spåret med skidor utan att ha dött på vägen, men jag skulle snubbla, rulla nerför sluttningen, träffa några tallar och till sist träffa en bil på vägen nedanför. Om bilarna skulle missa mig så skulle jag ha rullat vidare mot Luleälven och förhoppningsvis inte gå igenom. Detta scenario skulle gå lika bra att jag kort och gått åkt offpist nedför denna sluttning, i äkta Telemark-stil, och gått igenom Luleälv isen.

 

Men i överlag så är spåret väldigt fin med tallskog, berg, dalgångar med fina växter och myggor, träsk med väntande myggor och djupa sandiga spår där mjölksyran tar krampaktiga grepp om lårens muskler och man kvider som en schäfer hane hos veterinären och även där är de trevliga myggorna.


Ni tänker nu att de två tappra människorna borde ha lärt sig att ta med myggstift vid det här laget.

Men det har vi inte gjort. Vi är envisa nog att tro att myggorna ska vila varje gång vi går vår promenad. Så vi är tömda på blod, svett och tårar efter varje tur.
Bokstavligt talat.

 

En km kvar till ”mål” så kom tjärnen som jag och Virus längtat efter. Mest Virus, då jag inte ville bada. Men när vi såg tjärnen, så tjoade, sprang och hoppade jag och Virus lyckliga som få till tjärnen, för att Virus skulle få bada och svalka sig. När vi insåg att den andra sidan av tjärnen verkade trevligare, så sprang vi lika lyckliga runt tjärnen, efter att vi lekt på en bro först. Men vi sprang sedan igen, Virus fällde mig, jag ramlade hårt, Virus försökte slicka ihjäl mig, jag föste bort honom, kom upp på fötter igen, sprang vidare, fortfarande väsnandes lyckligt med Virus mot den trolovande strandkanten, kom fram. Kastade ut en pinne åt Virus i vattnet, Virus simmade ut, hittade inte pinnen, jag kastar ut en ny efter några sekunder som Virus söker efter en avsaknad pinne, Virus hämtar den nya pinnen till mig och vi är återigen lika lyckliga och hoppar runt lyckliga över den lilla pinnen.

 

 

Under tiden så undrar Peo vart de två överaktiva varelserna får sin energi ifrån. För att innan de kom till tjärnen så gnällde den något intelligensbefriade flickan att hon hade ont i fötterna och den galna hunden var väldigt trött. Så trött att han inte brydde sig om något.

 

 

Peo kommer fram till, under tiden det udda paret dansar runt sin pinne, att det måste vara en skillnad mellan den vanliga energin och lekenergi. För att energi har det udda paret minsann.

 

 

 

/// Bernie B

Kommentarer:

1 Ajja:

Haha så underbart xD

2 Ajja:

Haha så underbart xD

Kommentera här: